Till D..
Det jag tänker på är kanske det dummaste man kan göra, den dummaste lösningen, om det blir av.
Jag vet ite vad som kommer att hända efter det, jag har ite tänkt på konsekvenserna av det bara den som kanske kommer att drabbas. När jag tänker på Henne så faller alla tankar ihop.
Varje dag tänker jag på de, när jag pratar, när jag skrattar, när jag gråter, när jag äter, när jag vaknar, hela jävla tiden.
Det finns i mina tankar mer än Big Mac, då är det faen illa. Haha.. Men då kommer den här besvikelsen över mig kanske försvinna med tiden. Kanske vaknar du en dag och inser att jag va så mycket bättre än vad du trodde.
När man e liten så har man en plats på ett helt annat sätt, då finns det ite så många "men" utan det räcker med att bara finnas där. När man växer upp måste man veta. Då går man på hal is och ett litet felsteg gör så du ramlar. Har du ingen nära så måste du ta dig upp själv. Har du någon där kan du få hjälp upp men sen släpper den handen som hjälpte dig upp taget. Du måste hela tiden veta åt vilket håll du ska gå för att ite ramla igen, och du får ite gråta.
Jag har gråtit mer än vad ord kan säga, jag har gått fel vägar hela tiden och levt utan många viktiga bitar i ett liv. Men aldrig utan ångest.
När jag tänker efter så hittar jag massor av svar till varför jag ite är som alla andra, varför jag e så sjukt känslig. Och till skillnad mot många andra så förnekar jag ite mina fel. Även om mycket skulle jag ha velat gjort annorlunda så mitt liv kanske sett annorlunda ut nu. Så du kanske skulle vatt stolt över mig istället för tvärtom.
Dom här tankarna kommer jag aldrig kunna eller våga berätta för er. Ni kommer aldrig förstå..
Jag vet ite vad som kommer att hända efter det, jag har ite tänkt på konsekvenserna av det bara den som kanske kommer att drabbas. När jag tänker på Henne så faller alla tankar ihop.
Varje dag tänker jag på de, när jag pratar, när jag skrattar, när jag gråter, när jag äter, när jag vaknar, hela jävla tiden.
Det finns i mina tankar mer än Big Mac, då är det faen illa. Haha.. Men då kommer den här besvikelsen över mig kanske försvinna med tiden. Kanske vaknar du en dag och inser att jag va så mycket bättre än vad du trodde.
När man e liten så har man en plats på ett helt annat sätt, då finns det ite så många "men" utan det räcker med att bara finnas där. När man växer upp måste man veta. Då går man på hal is och ett litet felsteg gör så du ramlar. Har du ingen nära så måste du ta dig upp själv. Har du någon där kan du få hjälp upp men sen släpper den handen som hjälpte dig upp taget. Du måste hela tiden veta åt vilket håll du ska gå för att ite ramla igen, och du får ite gråta.
Jag har gråtit mer än vad ord kan säga, jag har gått fel vägar hela tiden och levt utan många viktiga bitar i ett liv. Men aldrig utan ångest.
När jag tänker efter så hittar jag massor av svar till varför jag ite är som alla andra, varför jag e så sjukt känslig. Och till skillnad mot många andra så förnekar jag ite mina fel. Även om mycket skulle jag ha velat gjort annorlunda så mitt liv kanske sett annorlunda ut nu. Så du kanske skulle vatt stolt över mig istället för tvärtom.
Dom här tankarna kommer jag aldrig kunna eller våga berätta för er. Ni kommer aldrig förstå..
Kommentarer
Trackback
