All about faith.

Människor är korkade.
Människor är så fördomsfulla och dömer en så snabbt. bara efter det dem ser. Alltid samma skit.

När det kommer till människor som skadar sig själva, ALLA TYPER AV MÄNNISKOR, för det är ite bara emosar och "annorlunda människor" som gör det. Alla som någon gång verkligen har nått botten psykiskt kan få för sig att göra det. Jag tycker ite att människor som skär sig ite är cpskadade och psykade i huvet. För att en människa som mår så dåligt så den tar till skärsår betyder ite att den saknar hjärnceller eller har nåt fel i huvudet. Allt tankar och skärsår grundas av ett ostabilt psyke pga olika saker som hänt men det betyder ite att man är dum i huvet.

Jag stör mig fett mkt på människor som ser depression som att man är svag. Det har aldrig handlat om det. En människa hamnar ite i depression för att den är svag, utan för att den har fått vara så stark hela tiden så det till slut brister och allting faller ihop. En människa pallar ite hur mkt som helst utan att tillslut falla ihop, det är likadant för alla, den som säger nåt annat ljuger bara. Ingen människa är så stark så den alltid klarar sig igenom allt. INGEN.

Mitt liv, för det mesta, har gått ut på att försöka gå emot min depression. Jag har varit deprimerad sedan jag va 12 år ungefär och alltid mått lika dåligt. Varje dag för mig är en kamp om att orka gå upp och orka med allt man måste orka med i livet. Jag har pga olika saker i mitt liv alltid kännt mig dålig. Även om det är många människor med, runt mig, nära så känner jag ändå alltid mig helt ensam i världen. Det gör alltid ont i kroppen, man får ganska ont i kroppen av att må dåligt faktiskt.
När jag va 14 så använde jag mig av knivar,rakblad,saxar, allt möjligt för på något sätt bli av med all den smärtan man har inombords. Det är svårt att förklara hur man tänker om man ite själv har mått så dåligt och vet hur det känns. Det är en jätte jobbig känsla som verkligen tröttar ut ens tankar. Vissa dagar orkar man ite göra nåt för att man blir av med så mkt energi när man är deprimerad.
Jag tänker ite dra hela min historia till varför jag är deprimerad men oftast så beror det på olika saker, man brukar ite bli det bara för att, men det händer väl det med.

Det är ganska svårt att se livet ur bra perspektiv när man är deprimerad, folk tror att det är ett skämt att man mår så dåligt så man ite orkar gå upp eller orka göra saker, men det är faktiskt sant. Det är en stor ansträning att göra saker just de dagarna man mår som värst. Jag har aldrig fått "hjälp" för min depression, har aldrig gått till BUP eller nåt liknande, har aldrig prata med psykolog eller något men jag antar att det hjälper ganska mkt för att det handlar så mkt om vad man håller i insidan när man är deprimerad. Allt som tynger ens hjärta. Först så gick jag aldrig till något sånt för att jag ite trodde på sånt. Jag trodde ite att saker och ting kan bli bättre bara man pratar ut om det. Men när jag har tänkt efter lite mer så kanske det kan vara så, vad vet jag. Men jag vet ite om jag någonsin kommer har ork,tid eller vilja att gå och få "hjälp".

Jag tycker synd om alla människor som håller allt inom sig, jag vet hur jobbigt det är och det är synd att det ibland leder till depression. Jag önskar många gånger att jag ite hade varit så stark hela tiden och istället släppt ut känslorna och kanske t.o.m skaffat hjälp tidigt. Då kanske allting skulle vatt annorlunda, då kanske jag aldrig hade förlorat mitt liv,alla vänner,glädjen,migsjälv, allt . Men aa, vad ska jag göra, jag är en sådan person som tänker efter det hänt och ite när det väl händer.
Tiden läker alla sår säger dem, men jag vet ite om jag ska tro på det. Jag vet att ärren alltid finns kvar, såret går aldrig bort men jag vet också att det handlar mkt om vad man själv gör av livet. Vad man väljer att göra av livet.
Jag försöker så gott jag kan, jag har alltid försökt och jag kommer alltid fortsätta försöka. Man får aldrig ge upp helt och hållet , sa dem.