- Segertåget.
Jag har tänkt (ovanligt, haha) på hur svårt det är för vissa att kommer över sina ex/gamla ragg/någon man gillat. Jag är en av dom ibland. Vissa kommer jag över på några veckor och sen finns de dom där som alltid finns kvar i ens hjärta och lite då och då kan dyka upp i ens tankar.
Men vissa kommer verkligen aldrig över helt & hållet, aldrig. Jag förstår ite, vet att det är skit svårt att glömma någon när man verkligen älskar den & vill vara med den och bla bla, men varför tänker man ite bara längre för sin egen skull?
Vad tjänar man på att vara ledsen för någon som ite känner desamma, som ite är ledsen för dig egentligen. Om man vet med sig att man gav sitt allt och på alla sätt var den bästa av sig själv mot den man var tsm med så finns det inget mer att grubbla över, då har du gjort ditt. Om han/hon ite kan se det fina med dig, om du nu försöker få tillbaka han/hon eller är ledsen för han/hon, så är personen ite ens värd dina tårar. Man ska ite gråta över spilld mjölk, bara hämta ett nytt och fylla på.
Men man ska heller ite börja snacka skit om den man har varit tsm med eller börja behandla den som skit som många gör & jag fattar ite vrf?
När man ändå har haft något fint tsm så kan de la få vara ett fint minne man har and that’s it. Någon respekt måste man ju ha ffs.
Varför ska vi människor funka så jävla konstigt? Vilja ha de vi ite har & när vi väl har det spelar de ingen roll för då vill vi ha något nytt vi ite har. Och ibland när vi har något vi vill ha men något vi ville ha kommer tillbaka så behöver vi ite ens tänka på saken..
Människor är konstigare än en åsna med tre ögon.. Haha.
