The hardest part.

Jag förstår mig ite på mig själv, att jag ska behöva tappa kontakten med dom jag bryr mig om för att inse vad jag egentligen har. Jag har verkligen behandlat dig som skit den senaste tiden.. Och vi bara glider mer och mer ifrån varandra, snart kommer vi väl ite ens snacka alls. Men jag vill ite att de ska gå så långt. Bryr mig så jävla mkt om dig! Du betyder fett mkt. Alla gånger som du har orkat lyssna på mig när jag varit ledsen, det är helt fucking irreplaceable. Såna vänner finns knappt, men jag har haft turen att ha en.

Jag har ite glömt dig, kommer aldrig göra de heller. Jag önskar jag kunde vara en lika bra kompis tillbaka och ge dig allt du ger mig, men truth is jag är helt värdelös på att vara din vän. För jag är helt upptagen med mig själv, att orka gå upp varje dag, att orka äta, att orka le,  att orka livet. Jag vet att det bara är sämst att skylla på saker men de är en stor del till varför vi håller på att glida isär, åt olika håll. Jag är för långt ner för att orka ta tag i saker, men jag tänker på dig jätte ofta. Även om de ite hjälper nånstans. Jag önskar så mkt att det kunde vara som förut och funderar fortfarande över vad som gick så fel så det har blitt såhär. DU VA MIN BÄSTAVÄN..faeeen, man vill ba gråta..
Hallontårta liksom.. Hahaha :' (
Det känns som allt är mitt fel, och om det är så kan jag ite förlåta mig själv för att ha släppt en så bra människa så långt bort.. Jag vet ite vad faen jag ska säga, bara det att jag saknar dig mkt mkt mkt mkt. Kanske blir det aldrig som förut igen, aldrig nånsin, men ändå hoppas jag att de nån dag kan vara som de en gång varit mellan oss, när de va som bäst.
Jag hoppas att du en vacker dag kan vara min bästa vän igen.



puzzilago </3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0