All about faith.

Idag hade några sitt muntliga NA i svenska B och ett av dom berörde verkligen mig..
En tjej i min "klass", hon hade en bild från när hon va liten där hon stod helt ensam men ändå lyste upp den trökiga bakgrunden med sina färgglada kläder. Och så började hon prata. Om ensamhet. Om att man måste se upp med att låta någon gräva sig i sin ensamhet. Mobbning och allt sånt där skit. Och om hur hon alltid har gått sin egna väg utan att veta vart den leder eller vart den slutar. Bara gått och hoppats på det bästa.
Sen blev hon mer personlig och började prata om sig själv och sina erfarenheter om ensamhet. Hon pratade om att hon ensam förut och hur det kändes osv. Fyfaen vad modigt gjort.
Det är mod. Att våga berätta/stå för att ens liv ite alltid är perfekt utan att få folk att tycka synd och visa att man har växt och lärt sig ändå.

Efter det kom hennes pojkvän in i bilden och hon pratade om hur han har hjälpt henne att värdesätta sigsjälv och tro (som många tjejer har svårt med)
Hon pratade om första kärleken, de där pirret i magen & så som det är när man är riktigt kär och det är äkta kärlek.
Det va så sjukt fint, hennes tal! Blev faen nästan tårögd.
Såna här människor är GULD! Människor som har nåt innanför huvet och ite bara gör allt för att passa in och vara som "alla andra" :)