All about faith.

När jag var liten flyttade vi till ett område som heter banan (HAHA) och där fanns det massa barn att leka med. Av alla dom barnen blev en tjej som heter Janina Söderlund , en väldigt viktig person för mig. Vi blev skit bra kompisar och gjorde massa saker tillsammans. Allt från att smyga ut på natten när alla sov till att GÅ till norrtälje. Såna där små saker som blir minnen som aldrig försvinner. Jag och Janina växte typ upp tillsammans. Vi fortsatte att ha kontakt även när jag flyttade och det mesta var bra. Helt plötsligt förändrades hon, hela hennes attityd och sätt att vara som person var ite densamma längre. Vi började glida ifrån varandra och träffades knappt. Snackade bara genom msn och sms då. Tillslut blev hon så förändrad så jag slutade prata med henne alls. Vi hade noll kontakt. Under den här tiden skickade hon massa sms där hon förklarade hur hon kände och ville att allt skulle bli som förut igen. Visst läste jag dom och tänkte efter jätte mycket innan jag svarade , om jag svarade överhuvudtaget. Jag fattade ite hur faen de kunde bli så. Mellan oss liksom, vi var ju dom sista som skulle bli ovänner. Vi skulle ju hålla ihop hela livet.
Nu har jag ite snackat med henne på hur länge som helst känns de som. Och det jobbigaste är att hon tror att jag aldrig brydde mig om något hon sa/skrev/kände. Men sanningen är att det ite går en dag utan att jag tänker på det och frågar mig själv om det var rätt. Om jag borde ha gett henne en andra chans oavsett hur hon har blivit. Hon var ju ändå den  som alltid fanns där när jag var ledsen. Vi gick igenom en massa saker och hon fanns alltid där. Jag vet att den hon är idag ite är den personen jag kände, men kanske är de värt att försöka? Jag vet ite.
En sak är säker iallafall, , minnet av henne kommer alltid finnas kvar i mig även om det gör ont. Hon kommer alltid att vara en del av mig. Hur mkt hon än blundar för allt nu.