Feelings.
Vissa dagar tänker jag på dig jätte mycket. Det kan gå hela dagar i sträck då jag tänker tillbaka på det vi en gång hade. Jag har ingen som va som dig, ingen som bryr sig ifall jag skulle försvinna någondag, bara såna som tar mig för givet. Just därför jag aldrig kommer kunna glömma dig. Kommer aldrig i hela mitt liv hitta någon som är som du en gång var mot mig. Det va du som fanns där i alla väder, bokstavligt talat. Du torkade mina tårar. Du torkade alla tårar jag någonsin kunde gråta då. Gråter du, så gråter jag, hoppar du så hoppar jag. De va verkligen så på alla sätt och vis.
Varje gång jag var ledsen så var du där för att försöka trösta mig. Så det är ite så jävla konstigt att jag tänker på det fortfarande, att jag kan vara svag när det handlar om det här. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på dig. En röst säger till mig att förlåta dig, gå vidare & ge dig en andra chans. Men jag tvivlar fortfarande. Du vet ite hur jag kände mig, när du av alla personer, ljög för mig. Visst, people lie & shit happens, men du? Jag ville bara sjunka genom jorden när du , du av alla, ljög för mig. Andra chanser har aldrig varit nåt för mig. Antingen så är man ärlig all the way & är en bra vän eller så finns man ite i mitt liv. När jag valde att släppa dig från mitt liv så va det faen de svåraste beslut jag har tagit på länge. Jag vet att du tror att jag ite alls tog hänsyn till det du sa och skrev på sms men det gjorde jag. Grubblade på det hur länge som helst, visste ite vad jag skulle ta mig till och ett tag tyckte jag nästan synd om dig. Jag börjar fundera på om jag kanske gjorde fel i att släppa dig eftersom jag fortfarande nu tänker på dig, ganska ofta. Känner mig vilsen, precis som då. Vet varken vad jag ska göra eller säga. Hur ska det någonsin kunna bli som förut? Det funkar oftast ite..
Känner mig patetisk som ens skriver detta. Det gör fortfarande lika ont. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur jag känner utan att förstå riktigt vad jag egentligen vill & känner. Jag orkar ite känna såhär meeer..
Orkar ite att det ite finns någon att vända sig till längre, orkar ite att tänka sååå jävla mkt, orkar ite att du ite finns i mitt liv samtidigt vill jag ite att du ska göra det. Eller jag vet ite. Åhh , orka..
Varför kan man ite ba spola förbi allt jobbig i livet och vakna igen när allt e bra? Jag orkar ite vara mogen hela tiden. Behöva tänka på allt jag gör & vad de får för konsekvenser. Jag viillll vara liiiten! Jag vill ha tillbaka den tryggheten som försvann! Jag vill börja om. Vill ha tillbaka den jag va & de jag en gång hade i livet..
Ge mig styrkan. Som är så långt ifrån mig så ite ens jag själv hittar den.
