All about faith.

Lilla pojke. Jag blundar och minns. Varför gör du såhär mot dig själv? Du känner dig ensam. Du går på en plats där du på några minuter kan vara borta. Du använder dig av sprutor och tabletter för att du har tappat din mening.
Livet är din fiende, för att du inte kan acceptera. Din mun är fastbunden. Öpnnar du den så finns inga ord, bara osynliga tårar längs dina kinder. Din ångest är hemsk. Du skakar och sätter dig i en speciell postion. Precis som när du va liten i det mörka rummet när ingen förstod. Allt du egentligen vill ha är kärlek. Din barndom tillät inte det.

Du går och går på en väg som inte leder någonstans. Ibland önskar du att den visade en väg till en annan plats. Långt härifrån.
Du tittar på mig med dina stora olikfärgade ögon och hittar 5 ord:
- Hur orkar du dölja det?
Jag kan inte titta tillbaka. Det svider i kroppen. Utan att tänka på det kämpar jag emot mina tårar. Jag vet att du förstår varför, hur. Jag vet att du har sett mina vassa saker. Du vet vad jag gör av min ångest. Du vet att ett leende inte säger så mycket. Egentligen.
Ändå lyckas du ställa ytterligare en fråga:
- Är ditt hjärta lika svart som mitt?
Jag kryper ihop. Klumpen i magen har blivit större.
- Jag blev av med den fysiska delen när jag insåg att han gjorde fel. Jag va så liten och han va redan tonåring.
Jag blev av med den psykiska delen när sjukhuset blev som mitt andra hem. Mitt hjärta är inte svart. Mitt hjärta finns inte.
Dina ögon blir större och du kommer nära för att krama om mig. Med en klump i halsen säger du:
" Du kommer alltid vara speciell, det spelar ingen roll om ingen förstår "
Så kramar du. Precis som du förstår att jag är lika van som du att vända mig till spöken utan öron eller mun.

Lilla pojke.
En vacker dag kommer du få det du alltid saknat. ♥