Everytime I close my eyes.
Eftersom en tjej i en av mina "nya klasser" alltid sitter och lyssnar på den här låten och sjunger till den så har jag fått den på huvet. Den är riktigt fin! Orginalet är bättre men ändå :)
Låten får mig att tänka på massa saker. Man blir nästan lite ledsen av den med. Tänk hur mkt vi människor kan göra genom att bara hjälpa andra, tänk hur många som har det så himla jobbigt och svårt medans man själv har det mesta, man har så man klarar sig iallafall.
Jag blir så sur när människor klagar och klagar när det alltid finns tusen människor som har det så grymt mkt värre. När jag ser filmer,klipp,nyheter om andra länder, där det inte finns så mycket eller är massa krig eller mycket fattigdom eller vad som helst som gör så dem inte kan ha så mycket så blir jag fett ledsen. Jag fattar inte att människor ska behöva ha det så.
Visst människor ser allt annorlunda när man lever sådär men jag önskar det fanns något jätte stort man kunde göra för att hjälpa alla så alla hade det som man ska ha det. Tak över huvet, mat för dagen, kärlek och allt annat man behöver i ett rikt liv. Jag önskar man kunde göra så mycket mer än vad man kan göra, för även om man skickar pengar eller hjälper på något annat sätt så kommer det aldrig bli likadant för alla. Det kommer aldrig bli så att alla har det dem behöver, jag tror inte det iaf.
Det känns lite som att här får man det mesta, man vill alltid ha det bästa, det nyaste, det dyraste. Jag säger inte att alla är likadana men många är så nu. Många har blivit så. Dem vill bara ha och ha och ha och har svårt att uppskatta småsaker och stora saker oxå. Det är inte så många som är tacksamma.
Som många gånger när jag åkt bussen när alla skitungar oxå slutar skolan och dem sitter med en mobil när dem är typ 10 år? Och det inte vilken som helst, det är ju en av de nya oxå. När jag va 10 år så hade man inte mobil, då lekte man med andra, skrattade och bara va allmänt töntig med fula kläder som man hade då bara för att det är precis så det ska vara i den åldern!
Sen när mobilen går sönder så dampar dem bara på sina föräldrar och får en ny utan att ha uppskattat den första dem ens fick.
Jag har uppfostrats på ett sätt som innebär att jag ska förtjäna allt jag vill ha eller ska få och jag är jävligt tacksam som person, det räcker med att man ger mig en munk (som jag älskar typ mest av allt) och jag blir glad! Jag behöver inte det dyraste för att bli glad över det. För mig stämmer verkligen , "det är tanken som räknas". Det har inte alltid varit så, för jag har varit så jävla dum i huvet oxå, men med tiden mognar man och inser vad som är viktigast. Det är synd att det oftast tar så lång tid innan man inser det här i det här samhället där allting är så ytligt och handlar om vem som har mest hela tiden.
Låten får mig att tänka på massa saker. Man blir nästan lite ledsen av den med. Tänk hur mkt vi människor kan göra genom att bara hjälpa andra, tänk hur många som har det så himla jobbigt och svårt medans man själv har det mesta, man har så man klarar sig iallafall.
Jag blir så sur när människor klagar och klagar när det alltid finns tusen människor som har det så grymt mkt värre. När jag ser filmer,klipp,nyheter om andra länder, där det inte finns så mycket eller är massa krig eller mycket fattigdom eller vad som helst som gör så dem inte kan ha så mycket så blir jag fett ledsen. Jag fattar inte att människor ska behöva ha det så.
Visst människor ser allt annorlunda när man lever sådär men jag önskar det fanns något jätte stort man kunde göra för att hjälpa alla så alla hade det som man ska ha det. Tak över huvet, mat för dagen, kärlek och allt annat man behöver i ett rikt liv. Jag önskar man kunde göra så mycket mer än vad man kan göra, för även om man skickar pengar eller hjälper på något annat sätt så kommer det aldrig bli likadant för alla. Det kommer aldrig bli så att alla har det dem behöver, jag tror inte det iaf.
Det känns lite som att här får man det mesta, man vill alltid ha det bästa, det nyaste, det dyraste. Jag säger inte att alla är likadana men många är så nu. Många har blivit så. Dem vill bara ha och ha och ha och har svårt att uppskatta småsaker och stora saker oxå. Det är inte så många som är tacksamma.
Som många gånger när jag åkt bussen när alla skitungar oxå slutar skolan och dem sitter med en mobil när dem är typ 10 år? Och det inte vilken som helst, det är ju en av de nya oxå. När jag va 10 år så hade man inte mobil, då lekte man med andra, skrattade och bara va allmänt töntig med fula kläder som man hade då bara för att det är precis så det ska vara i den åldern!
Sen när mobilen går sönder så dampar dem bara på sina föräldrar och får en ny utan att ha uppskattat den första dem ens fick.
Jag har uppfostrats på ett sätt som innebär att jag ska förtjäna allt jag vill ha eller ska få och jag är jävligt tacksam som person, det räcker med att man ger mig en munk (som jag älskar typ mest av allt) och jag blir glad! Jag behöver inte det dyraste för att bli glad över det. För mig stämmer verkligen , "det är tanken som räknas". Det har inte alltid varit så, för jag har varit så jävla dum i huvet oxå, men med tiden mognar man och inser vad som är viktigast. Det är synd att det oftast tar så lång tid innan man inser det här i det här samhället där allting är så ytligt och handlar om vem som har mest hela tiden.
Kommentarer
Trackback
