B u l l.
Varför ska det vara så svårt att acceptera att jag vet bäst själv? Jag behöver ingen jävla barnvakt som bestämmer åt mig. Jag har egen viljan, jag har egna tankar och beslut som måste komma från m i g. Det är ngt som har grundats av dig, av er. Fattar du ite? Du har aldrig varit nöjd med ngt jag gör, bara klagat på allting. Inget är någonsin tillräcklig bra. Jag räcker aldrig till.
Det är fett jobbigt att hela tiden behöva orka med allt skit ni ger mig hela tiden! Vi föddes ite till världen för att anpassa oss efter nån människa, efter andra. Man kan ite vara som andra vill att man ska vara, man kan bara vara sigsjälv. För ingen är nånsin som man vill att dem ska vara, men alla kan vara bra på sitt sätt. Varför är du för blind för att se det, för trög för att fatta det, för efterbliven för att acceptera det?
Jag har aldrig haft en ***** och jag kommer aldrig ha det, jag kommer aldrig veta hur det känns att ha såna typer av människor som stöttar mig och hjälper mig för jag får alltid klara mig själv. Tror du ite jag tänker på det ibland och önskar att jag hade det? När man ser sig omkring och jätte många har det. Tror du ite jag har tänkt så sen jag va liten?
Ibland skulle jag ge nästan vadsomhelst för att veta hur det känns att ha det, men du fattar ju ite. Du bara fortsätter klaga precis som alla andra. Som om jag ite har känslor. Jag tar väl faaen oxå åt mig och blir sårad och kommer till en punkt då jag nästan börjar tro på allt du säger.
Det värst är ändå att du ite ser vad du gör mot mig. Du tror att allting är typ tillfälligt och jag kommer glömma det sen, när jag tänker på det så fort jag är ensam.
Jag tänker ite säga att jag är ledsen för att jag ite är som du vill att jag ska vara. För att du alltid kommer att se mig som en sopa oavsett hur mkt positiva saker jag försöker visa. Du ser ju ändå bara de negtiva hela tiden.
Du kan lika bra skita i att "bry dig". Jag klarar mig bättre själv än med någon som bara låtsas bry sig och finnas där. Det är ite mkt jag har begärt egentligen. Jag vill bara bli älskad, vill bara att ni ska acceptera mig fastän jag ite blev som jag skulle, men jag orkar ite försöka mer. Man orkar ite försöka hur länge som helst.
Du är ite ens värd den rollen du ska ha när det har gett så mkt skit för mig, fått mig att må så jävla dåligt att jag hellre velat lägga mig ner och dö än att orka leva. Men det är inget nytt för mig längre, jag är van att få höra hela tiden hur dålig du tycker att jag är, att jag aldrig räcker till och att jag alltid ger upp, men har du aldrig tänkt på att en stor del av det kanske beror på dig? Det kanske beror på att jag aldrig haft ** vid min sida, att jag aldrig har fått det stöd jag borde ha fått? Jag har aldrig begärt att ni ska behandla mig som väärsta grejen men nån jävla gång kanske va glada för nåt?!
Jag tror ite jag är den enda och sista som har denna avsaknad och skulle vilja ha det, för det är ganska vanligt här i denna cpskadade värld.
