Ik im lats ana libâinâu

Jag vet inte vad jag ska göra av allting. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte vad jag ska göra. Så fort jag försöker öppna munnen för att få ut orden som gör ont så går det nt. Det formas tårar i ögonen istället, men orden snubblar och når inte fram. Jag vet inte om det här är rätt längre.
När man en gång nått botten så har man lätt för den där ensamhetskänslan. Den där jävla känslan som tar tid att bearbeta bort. Fast det kanske finns någon, så finns det ingen. Fast rummet är fullt av liv, så är det dött.


På natten när man som mest känner sig hjälplös och inte vet vad man ska göra då är det som värst. Man kan gå igenom telefonlistan 10 gånger utan att hitta någon som verkligen kommer lyssna. Utan att känna att det finns någon som är värd tilliten en smärta kräver. 


Det finns en person som kommer ta åt sig mer än andra på den här texten, men jag vill påminna dig om en sak. Försök inte leka att du vet vad jag har gått igenom. Man kommer inte bara en dag när det passar och låtsas som att det bara har gått 4 dagar sedan man träffades sist. Det som saknas inombords dör sakta men säkert inombors också. Dagen då jag bekräftar dig kommer aldrig att komma. 
Säg inget. Kommentera inget. Bara dra dit kukar växer på träd. Kanske där hittar du kärlek.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0