Dag 01 – Presentera mig själv.

Haha när jag började 1:an på gymnasiet så skulle vi arbeta med lera i grupper på 3 och jag hamnade med 2 killar i min dåvarande klass.. En av dem va lite mer social och frågade om min och kille nr 2 personlighet.. Hahaha, det första jag sa va "Jag e ganska konstig faktiskt.." och båda började skratta. HAHA.

Ja. Jag. Jag kan vara ganska olika mot folk. En del tolkar mig som snäll. Andra tycker jag är jätte rolig o knäpp. Andra tycker ingenting. Andra sätter bara en stämpel på min panna o hatar mig innan jag ens har öppnat munnen. Det är inte många som vet hur jag egentligen är o tänker. Även bland folk som känner mig.

På utsidan är jag en sånhär person som alltid är snäll o trevlig mot folk. Jag hatar att bråka och skrika på folk. Jag älskar att skratta. Har lätt för att skratta. Jag finns alltid där man behöver mig eller behöver nåt utan att kräva något tillbaka. Jag är generös utan att kräva något tillbaka. Jag är inte kaxig men när jag blir arg så ser jag svart.
Jag hatar att snacka skit om folk så det brukar jag hoppa över. Jag säger oftast roliga uttryck och ord som ingen annan använder.
Jag är en sånhär som du skulle kunna ringa kl 4 på morgonen bara för att gråta ut hos utan att jag skulle klicka bara för att somna om.
Jag blir glad för småsaker. Det krävs inte mycket för att göra mig glad. Bara en liten sak som att stötta på en person som är ovanligt jätte trevlig gör mig skit glad. Jag är också lättroad.
Jag hatar när man säger vad jag ska göra och inte göra. När man rättar mig. När man lägger sig i min val i livet. När man lägger sig i mitt liv överhuvudtaget.
Jag hatar kaxiga,uppkäftig och idiotiska människor som är omogna. Jag är alltid ärlig. Alltid.
Jag är bra på att lyssna.

Innerst inne är jag en känslig person men inte emot alla. Jag har hela tiden under min uppväxt fått stå ut med skadade människor. Människor som inte visat kärlek. Utan bara hat eller annat som skär sönder ett levande hjärta. När jag va 13 år så tog min glädje självmord. Jag har länge tagit avstånd från känslor och kärlek och det är inte förrän nu i äldre dar som jag börjat visat känslor mer. Fast jag har fortfarande svårt att visa känslor, därför brukar jag driva mycket när man känner mig.
Jag har blivit sårad så sjukt många gånger så jag vet inte vad förlåta betyder. Jag förlåter nästan aldrig. Har man en gång sagt något dumt, gjort nåt dumt eller dissat mig för en kille/tjej man knappt känner så kommer jag aldrig igen vara densamma. Jag bryr mig inte på samma sätt efter det.

När alla är borta. När allting är mörkt och inte ett ljud hörs då kommer det tusen tårar. I min ensamhet kommer mina riktiga känslor ut som tårar.
Jag har nog sorg som räcker för 20 per inombords. Jag kan gråta i flera timmar och bara nån timme eller dagen efter dra och ha fett kul med en kompis utan att hon märker någonting.

För att förklara detta kort för dem som inte orkar läsa eller inte fattar, så är jag då en trevlig o snäll tjej som alltid vill allas bästa. Jag har ett trasigt inre men det är osynligt. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0