.

Nu står jag där igen, 
vid ett vägskäl. 
Som vanligt har jag ingen aning om vart jag skall gå. 
I mitt inre råder kaos och känslorna styr mig åt alla håll samtidigt. 

Om jag kunde så skulle jag dela mig själv i lika stora bitar och skicka ut var och en att kolla vägen framför. 
Det vore så lätt om jag aldrig behövde ta ett steg ut i det okända blå. 
Det vore så lätt om vägen aldrig delade sig..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0